Register, signaler och uppföljning i svenska kommuner – socialtjänst, befolkning och arbetsmarknad

Register, signaler och uppföljning i kommunal kontext – vad som avses

Kommunal uppföljning och planering vilar på flera register och datakällor om hur människor etablerar sig i kommunen. Med nyetablering avses här att personer folkbokförs, byter medborgarskap eller deltar i kommunala arbetsmarknadsinsatser. Det gäller befolkningsregister, socialtjänstregister och arbetsmarknadsstatistik – inte företagsetableringar.

Register ger underlag, signaler visar riktning och uppföljning prövar utfall – de tre delarna hänger samman. Socialstyrelsens arbete med socialdataregister och individbaserad systematisk uppföljning (ISU) visar hur nationella register och lokal uppföljning kan kopplas samman. SCB:s befolkningsstatistik är ett annat exempel på registerbaserade signaler för kommuners planeringsunderlag.

Namngivna system är socialdataregister, individbaserad systematisk uppföljning (ISU) och SCB:s befolkningsstatistik. På arbetsmarknadsområdet finns Rusta och matcha och kommunala arbetsmarknadsenheter. Folkbokföringen är grunden för SCB:s statistik över utländska medborgare och medborgarskapsbyten.

Bland namngivna lagar och rapporter finns socialdataregisterlagen, SOU 2020:41 och betänkande 2021/22:AU9. Där behandlas kommuners roll i arbetsmarknadspolitiken och etablering av nyanlända. Även bosättningslagen och etableringsprogrammet nämns i riksdagens underlag.

Namngivna aktörer är Socialstyrelsen, SCB, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Arbetsmarknadsutskottet och regeringen. I SOU 2020:41 förekommer också IFAU, Dua, SKR, Almega, Konkurrensverket, Företagarna, Upphandlingsmyndigheten, Svenskt Näringsliv och Stockholms universitet.

En signal är en uppgift som visar riktning: ett medborgarskapsbyte, en asylansökan eller en påbörjad kommunal insats. Sådana uppgifter kan användas i planeringen, men de visar sammansättning och förändring – inte varför människor flyttar, stannar eller etablerar sig.

Socialdataregister: fler uppgifter och stegvisa krav

Riksdagen har beslutat om en ny lag om socialdataregister. Lagen trädde i kraft den 1 augusti 2026. Socialstyrelsen leder arbetet med att förbereda införandet och stödja kommunerna.

Lagens namn är lagen om socialdataregister; den kallas också socialdataregisterlagen. Socialdataregisterlagen sätter ramarna för vilka typer av uppgifter som får ingå i socialdataregister.

I januari 2026 fick Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag att förbereda införandet och stödja kommunerna inför den utökade uppgiftsinsamlingen. Uppdraget bygger vidare på ett förberedande uppdrag sedan 2023.

Lagen gör att Socialstyrelsen kan samla in fler uppgifter i nationella register än tidigare. Uppgifterna hämtas från socialtjänstens och LSS-verksamheternas dokumentation.

Syftet är bättre underlag för att följa upp socialtjänstens arbete på nationell nivå och vilka resultat det ger – för individerna och samhället i stort – samt bättre förutsättningar för forskning och verksamhetsutveckling. Det kräver enhetlig, strukturerad dokumentation.

Socialstyrelsen uppger att totalt 17 tänkbara informationsmängder ska samlas in på kort eller längre sikt. Exempel är aktualiseringstyp, beslutade insatser och när en insats avslutats. Vilka uppgifter som samlas in bestäms i Socialstyrelsens föreskrifter och fastställs successivt.

Innan nya uppgifter tillkommer utreder Socialstyrelsen behov och konsekvenser. Förslagen skickas på remiss till kommuner, myndigheter och andra berörda. Först därefter fattar Socialstyrelsen beslut om vilka uppgifter som ingår i registren.

Socialstyrelsen har ett regeringsuppdrag att leda och stödja kommunerna i införandet. Det sker genom dialog med kommuner och systemleverantörer, tester av strukturerade uppgifter i piloter samt tydligare föreskrifter och vägledningar.

Införandet sker stegvis under flera år. Enligt Socialstyrelsens tidsplan ska den 1 augusti 2027 nya bestämmelser om uppgiftsskyldighet och uppdaterade föreskrifter finnas på plats.

Från 2027–2028 och framåt byggs enhetlig dokumentation av vissa uppgifter inom socialtjänsten upp successivt. Rapporteringen till de nya nationella registren inleds först när kommunernas dokumentation och den tekniska plattformen är redo; när det sker är ännu inte fastlagt.

Befolkningsregister som signal: utländska medborgare och nya svenska medborgare

SCB:s statistik över utländska medborgare i Sverige bygger på folkbokföringen. I slutet av 2025 var knappt 829 000 utländska medborgare folkbokförda här. Tabellen redovisar 828 544 personer: 391 356 kvinnor och 437 183 män. Om en person har både svenskt och utländskt medborgarskap räknar SCB bara det svenska.

Under 2000-talets första 20 år närapå fördubblades antalet utländska medborgare: från 480 000 år 2000 till 940 000 år 2019. Enligt SCB förklaras ökningen främst av invandringen under perioden. Antalet minskar genom utvandring och genom att utländska medborgare beviljas svenskt medborgarskap. En metodförändring med teknisk begränsning gör att 2025 inte kan visas i diagrammet över antal utländska medborgare per år 1973–2024.

Under 2017 sökte 25 666 personer asyl i Sverige, en nedgång med 11,3 procent eller 3 273 personer jämfört med 2016. Året innan, 2016, sökte knappt 29 000 personer asyl, det lägsta antalet sedan 2009. Sex av tio asylsökande var män.

Medborgarskapsbyten kan läsas som en kommunal signal. Under 2017 blev 68 898 personer från mer än 160 länder nya svenska medborgare, en ökning med 14 procent jämfört med den tidigare rekordnoteringen 2016. Enligt SCB förklaras en stor del av ökningen av de senaste årens stora invandring från Syrien.

Syriska medborgare var den största gruppen som fick svenskt medborgarskap: 8 635 personer, nästan en fördubbling jämfört med året innan. Av dem som beviljades svenskt medborgarskap var 51 procent kvinnor. Vid utgången av 2017 var 1 064 041 utrikesfödda svenska medborgare folkbokförda i Sverige.

De största grupperna som bytte till svenskt medborgarskap under året var tidigare medborgare i Syrien och Somalia: 13 respektive 12 procent av samtliga medborgarskapsbyten. Därefter följde tidigare statslösa med 10 procent.

SCB:s tabell över nya svenska medborgare 2017 visar fler namn och siffror. Efter Syrien och Somalia följde tidigare medborgare i Irak (3 272), Thailand (2 517) och Afghanistan (2 316). Därefter Polen (2 083), Finland (1 974), Serbien (1 808) och Iran (1 788).

SCB redovisar också medborgarskap i län och kommuner. Det är registerbaserade signaler om befolkningens sammansättning och förändring. De förklarar inte i sig varför människor flyttar, stannar eller etablerar sig i en kommun och bör därför inte tolkas som orsaksanalyser av kommunala effekter.

Uppgifterna om utländska medborgare avser 31 december 2025. Medborgarskapsbytena och asylansökningarna avser 2017.

Under 2017 blev 68 898 personer svenska medborgare, 8 555 fler än 2016 då antalet var 60 343. Syrien ökade med 92,8 procent till 8 635 personer, medan Somalia minskade med 10,2 procent till 8 140.

Statslösa var den tredje största gruppen med 7 072 personer, en ökning med 60,9 procent.

Den tekniska begränsningen i diagrammet över antal utländska medborgare per år hänger samman med skyddsmetoder för röjandekontroll.

Antalet inkomna asylansökningar till Migrationsverket hade en toppnotering 2015. En stor bidragande förklaring till minskningen är de strängare gränskontroller som infördes i slutet av 2015.

Utländska medborgare i Sverige – siffror per år (2017–2025)

Medborgarskapsbyten efter land (2017)

Signaler från kommunal arbetsmarknadspolitik: Rusta och matcha och kommunernas roll

Göteborgsregionens rapport ”Kommunernas dolda roll i arbetsmarknadspolitiken?” sammanfattar forskning om Rusta och matcha. Rapporten beskriver hur kommunala arbetsmarknadsenheter i Göteborgsregionen förhåller sig till invånare med insatser från fristående aktörer via Rusta och matcha.

Rusta och matcha är en statligt organiserad insats där Arbetsförmedlingen upphandlar fristående leverantörer. De anordnar arbetsmarknadspolitiska insatser för arbetssökande som har svårt att få jobb på egen hand. Syftet är att deltagaren ska komma i arbete eller påbörja utbildning på kortast möjliga tid.

Forskningen om Rusta och matcha visar att stödet till individen tycks vara relativt begränsat. Ersättningsmodellen tycks inte fungera som tänkt. Deltagarna delas in i tre nivåer efter hur nära eller långt ifrån arbetsmarknaden de bedöms stå.

Leverantörerna ska få olika ersättning efter nivå – lägst för dem närmast arbetsmarknaden och högst för dem längst ifrån. Studien visar dock inga väsentliga skillnader i stödets omfattning mellan nivåerna.

I stället tycks skillnaderna hänga samman med faktorer som på övergripande nivå kan knytas till olika förutsättningar för reguljärt arbete: kön, ålder, utbildningsnivå, funktionsnedsättning och födelseland inom eller utanför Norden.

Forskningen visar också att Rusta och matcha inte ger bättre resultat för deltagarna än Arbetsförmedlingens egna insatser, trots att Rusta och matcha är dyrare.

Kartläggningen visar att sju av Göteborgsregionens kommuner erbjuder kompletterande stöd till invånare i Rusta och matcha. Sex kommuner har kartlagt stödet på individnivå under sex månader: Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lilla Edet, Mölndal och Partille.

42 personer fick stöd under mätperioden. Det är en liten andel av dem som deltar i Rusta och matcha i kommunerna och av dem som får arbetsmarknadsinsatser av kommunen.

Syftet är oftast att kommunen ser att individen behöver mer stöd än Rusta och matcha för att skaffa egen försörjning. Kommunernas stöd handlar om stöd till anställning eller praktik, stöd att hitta jobb, praktiskt stöd och samordning, socialt stöd, kartläggning samt utbildning.

SOU 2020:41, ”Kommuner som utförare av tjänster åt Arbetsförmedlingen – en analys av de rättsliga förutsättningarna”, är ett betänkande. Det kommer från Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken.

Regeringen beslutade den 21 november 2019 att en särskild utredare skulle analysera vissa frågor om kommunernas roll i den statliga arbetsmarknadspolitiken när Arbetsförmedlingen reformeras och fristående aktörer ska matcha och rusta arbetssökande för lediga jobb. Samma dag utsågs kanslirådet Mats Rundström till särskild utredare.

Utredningen antog namnet Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken. Regeringen beslutade den 2 april 2020 om tilläggsdirektiv, vilket förlängde utredningstiden.

Utredningen har beteckningen A 2019:04. Direktiven är dir. 2019:86 och tilläggsdirektiven dir. 2020:33.

I SOU 2020:41 ingick experter från bland annat Finansdepartementet, Konkurrensverket, Almega, IFAU och Arbetsmarknadsdepartementet. Bland experterna fanns också Arbetsförmedlingen, Företagarna, SKR, Upphandlingsmyndigheten, Dua, Svenskt Näringsliv och Stockholms universitet.

Som sakkunniga förordnades Emma Cars, Finansdepartementet, och Peter Håkansson, Arbetsmarknadsdepartementet. Från den 3 februari 2020 förordnades även Fredrik Nordenfelt, Näringsdepartementet, som expert.

Riksdagen behandlade 2021/22 motionsyrkanden om bosättningslagen, etableringsprogrammet och etableringsinsatserna i betänkande 2021/22:AU9. Arbetsmarknadsutskottet föreslog avslag på samtliga motionsyrkanden. Utskottet hänvisade till pågående arbete och att det befintliga regelverket är väl avvägt. Betänkandet innehöll 36 reservationer.

Betänkandet behandlade cirka 110 yrkanden från allmänna motionstiden 2021/22. Reservationerna kom från M, SD, C, V, KD, L och MP, och KD lämnade ett särskilt yttrande.

Betänkandet tog upp mål för integrationspolitiken, bosättningslagen, ersättningen till kommunerna för mottagande av nyanlända, ansvaret för etableringen av nyanlända, etableringsprogrammet, etableringsinsatserna och etableringsersättningen.

Därutöver behandlades samhällsorientering och samhällsintroduktion, nyanlända kvinnors etablering, civilsamhällets och näringslivets betydelse för integrationen samt integrationskapacitet och utsatta områden.

Rusta och matcha – fördelar och begränsningar

Uppföljning lokalt och nationellt: ISU, dokumentation och jämförbarhet

ISU beskrivs av Socialstyrelsen som ett stöd för lokal uppföljning. Tillsammans med socialdataregistret ska ISU bidra till en mer kunskapsbaserad socialtjänst.

Det nya registret ska göra det möjligt att följa upp socialtjänstens verksamhet systematiskt, både lokalt och nationellt. Enligt Johanna Kumlin, tillförordnad avdelningschef inom verksamhetsområde socialtjänst på Socialstyrelsen, saknas i dag ett heltäckande nationellt register för socialtjänstens insatser. Det gör att det som görs inte kan följas upp fullt ut.

Registret bygger på strukturerad dokumentation, nationellt enhetliga begrepp och gemensamma standarder för hur vissa uppgifter ska dokumenteras. Socialstyrelsen framhåller att enhetlig dokumentation med strukturerade uppgifter är en förutsättning för en mer kunskapsbaserad socialtjänst.

Det möjliggör förenklad rapportering till nationella register och att information kan användas, återanvändas och delas. Det ger stöd för lokal uppföljning och bättre förutsättningar för nationell statistik, uppföljning och verksamhetsutveckling inom socialtjänsten.

Jämförbarhet är central. Socialstyrelsen samlar redan i dag in uppgifter från socialnämnder och statliga myndigheter, men enhetliga begrepp och strukturerad dokumentation gör uppgifterna mer tillförlitliga och lättare att jämföra.

Det ger bättre möjligheter att följa omställningen till den nya socialtjänstlagen. Därmed kopplas lokal uppföljning i kommunerna samman med nationell uppföljning och gemensamma begrepp, vilket stärker både det lokala och det nationella underlaget.

En signal i uppföljningen är en uppgift som visar riktning. Socialstyrelsen anger aktualiseringstyp, beslutade insatser och när en insats avslutats som exempel på uppgifter som ska samlas in.

Konkreta indikatorer skiljer sig åt mellan områdena. Inom socialtjänsten anger Socialstyrelsen aktualiseringstyp, beslutade insatser och när en insats avslutats. Inom befolkningen används antal utländska medborgare, nya svenska medborgare och asylsökande. Inom arbetsmarknaden används deltagande i Rusta och matcha, nivå och kommunalt kompletterande stöd.

Lokal uppföljning finns också i Göteborgsregionen. Sex kommuner – Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lilla Edet, Mölndal och Partille – kartlade stödet till invånare i Rusta och matcha på individnivå under sex månader. 42 personer fick stöd under mätperioden.

Så kan kommuner förbereda sig innan kraven ökar

Socialstyrelsen har ett regeringsuppdrag att leda och stödja kommunerna i införandet av socialdataregister. Det sker bland annat genom dialog med kommuner och systemleverantörer, tester av strukturerade uppgifter i piloter och tydligare föreskrifter och vägledningar. Kommuner kan följa Socialstyrelsens informationskanaler för att hålla sig uppdaterade om kommande uppgifter och krav.

Uppgifterna fastställs successivt och förslagen går på remiss. Kommuner kan delta i remissarbetet och lämna synpunkter innan beslut fattas.

Dialog med systemleverantörer är central för att dokumentationssystemen ska kunna hantera strukturerade uppgifter och enhetliga begrepp. Att delta i eller följa piloter kan ge tidig kunskap om vad som krävs i den egna verksamheten.

Niklas Eklöf, enhetschef för e-hälsa och informatik på Socialstyrelsen, säger: ”Ju tidigare kommunerna sätter i gång med förberedelserna, desto bättre rustade blir de när kraven väl börjar gälla.”

Praktiska steg är att kartlägga nuvarande dokumentation, planera för strukturerad dokumentation med enhetliga begrepp, följa informationskanaler, föra dialog med systemleverantörer, delta i piloter och svara på remisser.

Det handlar om förberedelser inför kommande krav, inte om rapporteringskrav som gäller omedelbart.

Steg för kommuner inför socialdataregister

Vad register, signaler och uppföljning kan – och inte kan – säga

Register ger underlag, signaler visar riktning och uppföljning prövar utfall. SCB:s befolkningsstatistik och Socialstyrelsens socialdataregister är exempel på nationella register som kan ge kommuner och nationella aktörer bättre underlag.

Göteborgsregionens rapport visar hur kommunala arbetsmarknadsenheter kompletterar statliga insatser, men också att stödet är begränsat i omfattning och att forskningen inte visar bättre resultat för Rusta och matcha än för Arbetsförmedlingens egna insatser.

Statistiken förklarar inte ensam etableringsmönster i kommuner eller orsakssamband. SCB:s uppgifter om utländska medborgare och medborgarskapsbyten är registerdata som kan användas som signaler, men de säger inte varför människor flyttar, stannar eller etablerar sig i en kommun.

På samma sätt kan socialdataregistret och ISU förbättra uppföljningen, men de kräver strukturerad dokumentation och tar tid att införa. Stegvisa krav och remissförfaranden innebär att kommuner behöver förbereda sig långsiktigt.